Gott nytt år ^^



Gott nytt år allihop!!!


Life is art


Your life is an art that only you can create.
Paint it. Draw it.
Dance to the music of your thoughts.
Sing the words of your soul.

Live your life and make an art while living it.

I have my own secrets.


There are no words to describe this feeling.



ORD finns inte.
Detta kan inte beskrivas.
Jag kan inte återberätta steg för steg.
Det bara flöt, alla såg glada ut, och de fixade allt.

SÅ klockrent.
SÅ underbart.

HÄR pratar vi beroendeframkallade KICKAR.
Oj oj oj.

IGEN IGEN IGEN.
Nyår nästa :D

Glömde dock säga vad jag heter och musiken hade kunnat vara högre... det fixar vi till nästa gång ^^

TAGGAD människa TAGGAR



Jösses - jag är redan sanslöst nervös men jag är också såååååå otroligt taggad!! Detta ska bli sååå awesome. Tänk att äntligen få göra det man längtat efter HELA hösten. Detta lär ju absolut bli något av det absolut roligaste jag gjort i hela mitt liv.

Stegen sitter, musiken finns... nu ska bara micen på, musik ska strömma ur högtalarna och deltagarna ska vara där. Det ska bli sååååå extremt kul. LÄNGTAR.

Aerobic, C-salen, Gerdahallen 15:30. Ses vi??

Merry Xmas

God Jul :D


Kolugn?



Dagen innan julafton...
den går bra långsamt XD Men det är skönt - då hinner man med fler grejor, känns det som i alla fall.

Nä, men jag tänkte skriva något kort om att vara trygg i sig själv.

Jag är det oftast, men när nya situationer kommer som jag inte riktigt har kontroll över kan jag nog komma i obalans. Och även om jag är och har varit sjukt peppad inför instruerandet och vickandet så har jag ändå känt mig onödigt nervös och lite orolig. Orolig för att mitt intruerande kan vara för enspårigt liksom... jag vill ju nå ut till alla.

Jag kände att jag behövde öva och öva och öva tills jag hittade lugnet inom mig, så jag på söndag kan gå upp på scenen med ro och känna att "detta fixar jag". Det kom en del vick förra veckan, och samtidigt som jag ville vicka så kände jag att jag inte kunde för jag var lite trygg med mig själv. Inte helt redo kanske.

Men i måndags, då jag återigen gjorde entré till stegningsrummet kom det. Lugnet. Det bara fanns där efter två intensiva timmar. Jag vet inte hur det kom, och jag vet inte när eller varför... men det kom och det är huvudsaken.
NU känner jag mig redo för min debut på söndag.

Klart att jag har fjärilar i magen, men jag tror ändå att det kommer gå bra ^^
FAAAAN vad det ska bli roligt på söndag. Så himla roligt. Jag är ju helt gaaaalet taggad!!! Jag ska få göra det jag vill mest och det jag är bäst på. Sprida glädje - så väl rörelseglädje som innerlig glädje.

LÄNGTAN är STOR.

I feel busy. I feel happy. I feel alive.



Nämen tjoo.

Alltså jag vet, jag är superdålig på att skriva. Ett ordentligt platt-fall vad gäller att agera bloggerska. Men så har jag ju ett liv och jag har också ett sug. Ibland är jag inte sugen på att skriva något helt enkelt, och ibland har jag inte heller tid.

I DEN där veckan - när jag hade uni-tenta, gerda-tenta och uppvisning så var min hjärna grötig och fullkomligt förvirrad. Så jag tog en veckas ledigt. Höhö. Och nu jobbar jag in en vecka istället vilket är hyfsat jobbigt. Jag ligger back med skolan, dock är tentan inte förrän i januari, men ändå! Men det är en anledning i alla fall till att inte ha tid och sedan gör jag annat vid datorn ;) Japp... jag vet, det finns många upptagna människor där ute som skriver men vad falls - detta blir min ursäkt - studier och nada sug!

Nä men dags att rekapitulera!
Jag har hamnat på VÅRSCHEMAT. YESSSSSSSSSSSSSS! En helt alldeles egen stepklass. Dock mår jag halvt dåligt över tat jag måste vicka bort min tredje klass, men så bokades ju Nike conventet i november då jag fortfarande inte var insturktör och det tänker jag ju inte hoppa över XP Och även om jag inte valde några stepklasser (vilket det heller inte fanns så många av) så kommer jag ju på något sätt bli inspirerad och det gynnar ju ingen annan än deltagarna ^^

Men så har jag ju inte heller planerat vara borta några fler söndagar under vårterminens gång.

Och så kommer jag ju alldeles säkert att vicka ^^ vilket jag dessvärre inte gjort under den gågna veckan som jag varit officiell instruktör. Men mer om det i nästa inlägg (som förhoppningsvis anländer innan Julafton)

Och så har jag ju gått och bytat utbildning... det ni :P Mer om det i ett annat inlägg, det också. Ni får vara nyfikna ett tag till, hihi.

Allt är kalas och jag har sååååå många anledningar till att vara lycklig - vilket jag naturligtvis också är.

SNART SKA DET JULDANSAEROBICAS. Kärlek och lycka till det!


Julschema!

  

Jösses Amanda. Holy cow. Jesus Christ... I can go on forever and ever.

Jo, jag hamande ju på julschemat. Det är egentligen ingen stor överraskning eftersom jag har vetat om det i en vecka, men det är fortfarande lite abstrakt. Och ännu mer abstrakt är det att jag fick så många som fyra (!) klasser. Helsjukt ju O_O

Jag tycker ärligt talat att detta känns lite orealistiskt. Fantastiskt. Fairytale? Sagan om intruktören Alexandra. Ingen höjdare till titel men dock.

Bara att se sitt namn på schemat är ju hur grymt som helst. Dessutom tycker jag allt att mitt namn se bra ut där :) Meant to be. Kanske.

Ohh... jag kan mest skriva sådana här korta meningar, och jag är medveten om att det knappt kommer ut något väsentligt men jag är så taggad och halvnervös (ni vet... tiden) inför vad som komma skall. Sedan har jag nog inte smält detta riktigt. Jag tror inte jag kommer göra det förrän min första riktiga klass är över - först då kommer det kännas verkligt.

Detta betyder så mycket för mig. Att jag har fått den här möjligheten är, för mig, lite obegripligt. Drömmar slår in. Miracles do happen.

Now I just have to believe it, because it's true - it's a fact. Anything can happen!!


Antingen är hårddisken full...



Denna vecka har jag lyckats...

...komma på att jag borde valt molekylärbiologi istället för biologi. Det är ingen stor grej, för vi har lyckligtvis läst tillsammans med molekylärbiologerna men dock. Jag menar, redan i höstas så visste jag ju att jag hellre stod vid labbänken än var ute i skogen och kravlade på exkursioner... och jag förstod det i måndags.

...låsa in min nyckel (till hänglåset) på Gerdahallen. Det blev bultsaxen för hela femman. PINSAMT!

...trott att personnumret som man rabblar lite då och då är åttasiffrigt när det givetvis är tiosiffrigt. Hallå!?

Ibland alltså...
Ibland undrar jag verkligen hur jag lyckas.

Antingen är hjärnaktiviteten och IQ:t väldigt lågt. Eller också är hjärnan överbelastad efter höstens många utmaningar. Eller också har jag bara totalt slappnat av för att jag verkligen rott in denna höst i hamn. Den är i mina armar... och jag kan verkligen krama om den. Det var länge sedan jag var så här stolt över mig själv.

Phew.

Have I changed?



Just ja... jag skrev
ett inlägg i höstas om att jag skulle utvärdera mig själv den 5:e december huruvida jag hade utvecklats som person eller ej. Och jo, det måste jag nog säga att jag har.

Min största rädsla var ju det där med att prata inför grupp, och det har jag nog kommit över helt och hållet. Klart jag kommer vara nervös nästa gång jag har en redovisning eller ska hålla ett tal, men då tänker jag bara att jag ska gå upp på scenen på Gerda och instruera!

Det är något som jag märkt och som jag är oerhört tacksam för. Att jag faktiskt släpper taget om nervositeten när jag börjar prata i den där micken och när jag står på scenen, leendes. I ständig rörelse. En sann befrielse! (OBS: nervositeten finns där innan!) Och det är verkligen som det står i vår fina hederliga Gerdabibel (a.k.a pärm med all info som vi behövt under kursen) - att när man väl står där på scenen och ska hålla i en klass så kommer man vara så foksuerad att man glömmer av allt annat! Me like, exakt vad jag behöver. Det är så jag ska tas om hand... "Få kvinnan att tänka hundraprocentligt på något annat".

Dock har jag fått en ny liten rädsla och det är tiden. Det är den där förbaskade tiden som vi alltid klagar på. Dock vet jag att det alltid löser sig - så länge jag har övat, har en tidsplan och helt enkelt tar det för vad det är. Man kan inte lägga på alla snurrar på en gång, och så är det bara. Jag skulle aldrig våga hoppa över något moment, eller dra över eller göra något kortare. Vad jag vill komma till är att jag inte behöver vara orolig för tiden eftersom jag kommer hålla den. Men ja... oron finns ändå där.


Tah tah for now

INSTRUKTÖR PÅ GERDA

Alltså... jag vet ju varken om jag ska skratta eller gråta. Ärligt talat. Men båda delar är ju av positiv orsak.

Ah men jag är sååååå glad. Obeskrivligt. Höstens fight har jag fan vunnit. Så badly - jag är så äckligt glad. Jag lovar - ingenting kan förstöra denna känsla. INGENTING.

Så var höstens stora utmaning utförd


Ja. Nu tog det slut på kursen... Tiden har ju bara SPRUNGIT iväg, men jag känner att jag har hängt med i svängarna. Det har varit ett helt ok tempo på denna långdistans helt enkelt.

Men jag har länge velat skriva en grej... som jag inte riktigt vågat säga... men det är ju faktiskt så att jag ofta lär mig saker och ting ganska fort. Dock har det alltid varit teoretiskt. Och denna kurs har ju främst varit praktiskt, det måste jag ju säga ;) och tur det! Men nu till the point, till det som varit svårt att säga...

Det var svårt i början. Det var verkligen det! Och på andra (eller om det var tredje) kurstillfället så kände jag bara hur svårt det blev, och det blev liksom inte riktigt lika roligt som det tidigare varit. Aerobic alltså. Och jag blev rädd för den känslan, jag ville liksom inte förstöra det som jag älskar göra mest.

Och ett tag kändes det bara som att jag ville slänga in Nike-skorna i skåpet och gömma mig ett tag. Men tack vare kursledarens peppande ord, mina underbaringar till kursare samt att jag är en sann fighter (och har bevis från tidigare utmaningar att om jag verkligen kämpar för något jag sååå innerligt vill, så går det trots alla motgångar på vägen) så gav jag inte upp. Jag kämpade och tänkte att jag faaaan fick skärpa mig alltså. Sedan låssnade allt. I dagsläget är jag sååå glad över att jag fortsatte kämpa (men hur kan man vara så störd så man tror att man ska fixa allt direkt!?), för idag är jag så nöjd med vad jag lyckats åstadkomma.



Stolt. Rakt igenom.

Och jag älskar scenen, och jag älskar sprida glädje... att göra andra glada. Jag älskar se alla snälla leenden tillbaka. Det är en kick man får som instruktör. Det är så pass abstrakt att jag nog inte kan förklara känslan, men den är UNDERBAR.

TACK alla som har stöttat mig under hösten. Jag finner inga ord. Det är helt klart något av det bästa jag gjort i mitt liv. Topp tre, utan tvekan.



Nu är det väntan som gäller. Imorgon eller på tisdag kommer jag få veta om jag inte blir insturktör på Gerda, om jag får vicka, eller om jag till och med får en klass nästa termin!

Håll tummarna för mig.

Och några efterord: det finns ibland en del som jag inte säger, där jag kommer till en tuff utmaning. Det vill säga - det finns mycket som jag inte delar med mig av, rent känslomässigt, men många gånger känner jag att jag vill fixa det själv. Ibland vill jag bara inte - dumt nog - visa mina svagheter och det är väl förmodligen därför MÅNGA får för sig att jag är någon typ av superwoman. Dock ska ni veta att jag inte är någon completely besserwisser... blir det för jobbigt att hålla alla känslor i styr och alltid kämpa mot strömmen så delar jag ju med mig av mina "problem" i livet. Men som sagt - känner jag att jag klarar av det och att jag ser ljuset i tunneln så fortsätter jag framåt, men rak rygg och bestämda steg, utan någon (medveten) hjälp från min omgivning. Och så vet jag ju vem jag är... så jag vet oftast om jag kämpar förgäves, eller om det faktiskt är fullt möjligt att nå målet.

Sätt fina mål så högt att du rakryggad kan gå under dem.

THE day



The pressure's on - you feel it.
But You've got it all - believe it.


The Nike Blast 2011



Förra veckan, torsdagen den 25 november satt jag fastklistrad vid datorn... all day long, tillsammans med en hel del högar och böcker (och en pärm) av plugg. Jag tänkte att jag skulle säkra min anmälan till Nike convention Stockholm, som nu mera går under namnet the Nike Blast.




Och efter många uppdateringar av sidan var jag anmäld. Puh! Sedan var det ju dags att rigga hotel... hehe. Och nu är det ju så att jag ska åka dit med en kompis, så vi hade ganska intensiva sms-konversationer om allt som skulle fixas. Och eftersom hotellet som Nike tipsade om redan var fullbokat var vi tvungna att leta upp ett annat hotel. *Trumvirvel* - det blev Elite Hotel, med inklusiven frukost. Man tackar!



Efter detta var vi tvungen att kika på tåg- och flygbiljetter, och det blev bäst att ta flygen. Så under eftermiddagen 28/1 åker jag till storstaden med min trevliga buddy, för att sedan ladda satan inför detta två dagars event, fylld med tärning, show mm. Hihi, dessutom ska det ju finnas billiga Nike-kläder från deras vårkollektion. Oh oh oh, jag måste ju också nämna det faktum att Benny Ninja ska vara där (bokades dock ej hans klass) och Tony Stone (BOKADE ^^)!!



Oh, detta kommer bli sååå galet. I will be in heaven. Ni förstår inte hur många dansklasser det är alltså. Awesome. Dock hade det kanske varit skoj med någon mer stepklass och kanske någon mer ren dansaerobic... men jag ska inte klaga :D

Längtar.


Denna är inkluderat i priset för eventetet :)

 


Oh my God. She's back!



Söta rara läsare,

nu är jag tillbaka på bloggspåret efter en relativt lång utspårning... hehe. Jag skriver inte nu, men allt eftersom. Topics för följande inlägg:

- The Nike Blast
- Kursslut av instruktörsutbildningen
- Tentor av diverse

Och det finns förmodligen mer... kanske. Vi får se.
Puss så länge ;)

 


RSS 2.0