Så var höstens stora utmaning utförd


Ja. Nu tog det slut på kursen... Tiden har ju bara SPRUNGIT iväg, men jag känner att jag har hängt med i svängarna. Det har varit ett helt ok tempo på denna långdistans helt enkelt.

Men jag har länge velat skriva en grej... som jag inte riktigt vågat säga... men det är ju faktiskt så att jag ofta lär mig saker och ting ganska fort. Dock har det alltid varit teoretiskt. Och denna kurs har ju främst varit praktiskt, det måste jag ju säga ;) och tur det! Men nu till the point, till det som varit svårt att säga...

Det var svårt i början. Det var verkligen det! Och på andra (eller om det var tredje) kurstillfället så kände jag bara hur svårt det blev, och det blev liksom inte riktigt lika roligt som det tidigare varit. Aerobic alltså. Och jag blev rädd för den känslan, jag ville liksom inte förstöra det som jag älskar göra mest.

Och ett tag kändes det bara som att jag ville slänga in Nike-skorna i skåpet och gömma mig ett tag. Men tack vare kursledarens peppande ord, mina underbaringar till kursare samt att jag är en sann fighter (och har bevis från tidigare utmaningar att om jag verkligen kämpar för något jag sååå innerligt vill, så går det trots alla motgångar på vägen) så gav jag inte upp. Jag kämpade och tänkte att jag faaaan fick skärpa mig alltså. Sedan låssnade allt. I dagsläget är jag sååå glad över att jag fortsatte kämpa (men hur kan man vara så störd så man tror att man ska fixa allt direkt!?), för idag är jag så nöjd med vad jag lyckats åstadkomma.



Stolt. Rakt igenom.

Och jag älskar scenen, och jag älskar sprida glädje... att göra andra glada. Jag älskar se alla snälla leenden tillbaka. Det är en kick man får som instruktör. Det är så pass abstrakt att jag nog inte kan förklara känslan, men den är UNDERBAR.

TACK alla som har stöttat mig under hösten. Jag finner inga ord. Det är helt klart något av det bästa jag gjort i mitt liv. Topp tre, utan tvekan.



Nu är det väntan som gäller. Imorgon eller på tisdag kommer jag få veta om jag inte blir insturktör på Gerda, om jag får vicka, eller om jag till och med får en klass nästa termin!

Håll tummarna för mig.

Och några efterord: det finns ibland en del som jag inte säger, där jag kommer till en tuff utmaning. Det vill säga - det finns mycket som jag inte delar med mig av, rent känslomässigt, men många gånger känner jag att jag vill fixa det själv. Ibland vill jag bara inte - dumt nog - visa mina svagheter och det är väl förmodligen därför MÅNGA får för sig att jag är någon typ av superwoman. Dock ska ni veta att jag inte är någon completely besserwisser... blir det för jobbigt att hålla alla känslor i styr och alltid kämpa mot strömmen så delar jag ju med mig av mina "problem" i livet. Men som sagt - känner jag att jag klarar av det och att jag ser ljuset i tunneln så fortsätter jag framåt, men rak rygg och bestämda steg, utan någon (medveten) hjälp från min omgivning. Och så vet jag ju vem jag är... så jag vet oftast om jag kämpar förgäves, eller om det faktiskt är fullt möjligt att nå målet.

Sätt fina mål så högt att du rakryggad kan gå under dem.

Kommentarer
Postat av: Rosita

Håller alla tummar jag har för dig! :)

2010-12-05 @ 21:45:22
URL: http://fewlix.blogg.se/
Postat av: Helena R

Håller med dig grymt mycket. Höll också på att kasta in skorna vid flera tillfällen, och blev också skitskraj för den där känslan av att det faktiskt någon gång inte ens var roligt utan bara jobbigt. Men när vi nu är i mål så har ALLT varit såååå värt det!! Mest har det varit roligt, men också jävligt jobbigt! Du beskriver det väldigt bra :) Ses på onsdag! Kram!

2010-12-06 @ 08:55:32
URL: http://helenailund.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0