Ego - det romerska jaget.



Om ni skulle ha missat varför det har blivit ett litet bloggbyte, så är det för att jag har startat upp ett nytt kapitel i min live-sända biografi.

Nu börjas två helt nya ting som absolut kommer ha inverkan på mitt liv och min ”personliga utveckling” (om vi skulle vilja använda lite finare begrepp).
Jag ska komma att bli aerobics-/stepinstruktör på Gerdahallen i Lund (Nordens största träningscenter, med flest medlemmar på ett och samma ställe med bäst utbud av allt… bäst helt enkelt), samt så påbörjas snart en biologutbildning – kandidatprogram – vid Lunds universitet… men jag kommer ju såklart fortsätta med master sedan! Jag menar, jag är ju fortfarande jag, även om ett nytt kapitel tagit vid.

Sedan var det ju det där med att jag har hittat mig själv, som nog alla går omkring och funderar på lite sådär undermedvetet tills den där dagen kommer då man verkligen vet… och man känner det inom sig. För visst har jag ups and downs lite då och då, men generellt sätt har jag verkligen känt mig lycklig inombords, ja… ända sedan i oktober i fjol faktiskt.

Jag trodde ju att jag visste allt om mig när jag var 14, vilket var såååå fel.
Men det var då allt började, det är åtminstone vad jag tror. Och det började nog med skolan, hur jag siktade – och jag siktade högt såklart. Skolan och betyg var allt för mig. Dock blev jag mer och mer besviken och fundersam när det där mvg:et inte visade sig vara sådär lyckoframkallande som jag trodde. Det blev inget glädjerus. Fast… jag måste ju medge att jag hade blivit olycklig av ett IG eller G.



Och så kom Gerdahallen (Januari 2005).
Från början var det inte såååååååååååååååååååååå(upphöjt till oändligheten) kul, men efter att ha provat på dansaerobics och step med den alldeles för briljanta Jenny (som tyvärr många av er (17 st…) aldrig kommer få träffa) ett år senare var jag fast. Hon öppnade ett litet låst rum inom mig och sedan fick jag uppleva riktig sann glädje.

Som många förmodligen har listat ut – både bland er läsare och i min omgivning – har jag en innerlig genuin förkärlek till denna plats, till träning och dans (som varit med mig sedan 6 års ålder). Utan detta är jag inte jag.

Och sedan föll alla pusselbitarna på plats, och nu i oktober begrep jag det själv också.
Jag har länge funderat på livet och dess innebörd, och vad ska jag med livet till? Många säger att det är omöjliga frågor, men jag fann svaret på min och det gav mig balans i livet, tror jag i alla fall. När alla tankarna föll på plats började jag sätta ord på allt, och vips så var det som om jag berättade för mig själv vad livet – förlåt, mitt liv – handlar om.

Jag verkar kanske smått självsäker? Nej då, jag vill bara berätta att jag inte irrar omkring på vilovägar längre. Nu kommer jag inte gå vilse i livet… samtidigt får man ju inte vara rädd för utmaningar och att göra misstag.

Det, mina kära vänner, har jag alltid varit lite rädd för. Och det är jag fortfarande.
Nya främmande grejor/händelser/livsskeenden you name it, håller jag mig vanligtvis borta ifrån, och jag tror inte att jag hade t.ex. tillåtit mig själv köra igång nu i höst med det som jag tar mig för, om jag inte visste vem jag själv var. Jag har den självrespekten att jag måste veta varför jag gör något och för vems skull?

Den enda som lyckats skaka om min egen världsbild är min kära gymnasievän Jessica som ifrågasatte mina framtidsutsikter. Hon vågade fråga DEN frågan: ”Men om du nu älskar att träna så mycket, varför jobbar du inte med det då?”.

Ja, varför väljer jag att bli biolog istället för att hålla på med träning/dans och allt vad det innebär? Det fick jag ju också grubbla över… hehe. Och svaret blev så här:

Balans. Jag vet att allt som innebär träning för mig gör mig oerhört lycklig, dock vill jag ha något annat vid sidan om som kan ge mig lite balans och lite fotfäste till jorden. Jag vill inte sväva iväg för långt i min isolerade värld utan jag vill ha något att falla tillbaka på.
   Sedan har jag kämpat, ja som jag har kämpat för mina kunskaper. Och de vill jag ju använda, tillämpa, förbättra världen med eller ge den mer kunskap än den redan besitter. Jag tror också att det kan ge mig livsglädje. Jag är i alla fall beredd att satsa och anta utmaningen!

Och kanske undrar man varför jag vill bli instruktör… ja, det får vi ta i ett annat, mycket filosofiskt, inlägg.

Välkomna till min nya blogg, mitt nya kapitel. Enjoy!


Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0