Hur blev andras mål och krav mina?

På senaste tiden har det varit lite väl mycket "men du klarar ju det", "det kommer gå galant för dig, du kan ju mer än någon annan av oss", "Alexandra... du som typ kan allt, kan du svara på den här frågan!?".

Jag förstår inte hur folk, på så enormt kort tid, har fått den uppfattningen om mig. Det stämmer väl delvis ;) men det börjar bli lite "tråkigt" som min mamma uttryckte det. Jag ska alltid förväntas kunna allt då!? Eller? Ska andra få tänka - "men jag behöver inte kolla upp det själv, jag kan ju fråga Alexandra". Inte nog med att jag har ganska höga krav på mig själv, nu är de ännu fler och ännu större för plötsligt är fler inblandade i mina mål. Andra är beroende av mina mål. Andra är beroende av att jag ska kunna allt och veta allt - och vet inte jag kommer de annars misslyckas och då är det mitt fel att de får IG på tentan?

Det är fan inte ok alltså. Jag ska väl också kunna misslyckas någon gång utan att det påverkar någon, eller säga "jag vet inte" utan att någon annan ska hänga läpp. Det är väl inte jag som är föreläsaren eller författaren av boken eller you name it!? Ibland undrar jag om jag helt ärligt utstrålar en sådan enorm självsäkerhet, för det är väl det som andra ser... det är väl därför de har den uppfattningen om mig? Att jag kan och vet allt.

Jag ställer mina mål och mina krav, och det är BARA mina. SJälvklart kan jag hjälpa till om det behövs och om jag kan... och jag kan ju mycket för jag är intresserad, lägger ned mycket tid på skolan och för att jag studerar ganska hårt. Men andra ska inte få lägga sig i mina mål och mina krav. Man ska vara beroende av sig själv och inte av andra och därmed BASTA.

I have not died. Not on the dance floor and not even while reading my heavy books.


Ha en SUPER första advent imorgon!!



Hej!

Jag vet att jag inte skrivit mycket på sistone... men jag har fullspäckat schema. Och då jag tillåter mig själv att pausa och inte göra så mycket så väljer dessvärre inte bloggen.

Jag har en del att berätta (inget supergigantiskt... men vad som har hänt under de senaste dagarna angående uni och insturktörsutbildningen) men det får jag ta efter onsdag.

Vi ses så småningom. Nu vet ni i alla fall att jag inte dött bland mina böcker eller på dansgolvet!

So blessed



Mitt hjärta sjunger.
Min själ svävar.
Livet är som en dans på rosor utan törnar.
Varför är jag så lyckligt lottad?


Finallåt :D

ÄLSKAR den... Gud vad jag går igång alltså. Läskigt nästan.


Whom I can't live without



Idag hörrni, idag körde vi vårt första block i koreografierna som vi fixat ihop själva.
Och ja, jag kan ju säa att man blir lite trångsynt ibland när man själv knopar ihop något. Jag är supernöjd med min fulla koreografi (alla tre block) men ibland kan det bli lite flummigt att komma på hur man lär ut ett steg på bästa och proffsigaste sätt.

Därför är det bra att visa för andra, samt för kursledaren som har erfarenhet. Hon gav mig världens lättaste utlärning till ett steg som jag hade, och jag tänkte liksom "Gud, vad korkad jag är!! Varför tänkte jag inte på det från början?". Återigen - jag älskar feedback och jag älskar att vi har tid på oss att utvecklas och jobba vidare. Kan jag på rak arm säga att det inte hade blivit någon insturktör av mig på två veckor, vilket många faktiskt får då de ska bli instruktörer. Två veckor av intensivt arbete är INTE lika bra som två och en halvmånads tid!

Men så när jag stod där på golvet så för en stund kom jag att tänka på varför jag stod där. I grund och botten är det ju för att är jag liksom, men det är ju fler yttre faktorer som spelar in för att jag ska kunna vara där och njuta av att växa fram som instruktör. Jag lovar, ingenting hade gått utan min mamma.

Det är hon som tvättar mina kläder, det är hon som stryker dem, det är hon som lagar mat till mig osv osv. Jag satte in 180 kr på hennes konto häromdagen. Dels för ett par strumpor, dels för kaffe och lite annat. Observera att varken hon eller min pappa för några pengar för mig. Jag får mitt studiebidrag och det går till mitt konto. Jag lever på deras bekostad liksom så ibland känner jag att jag kanske bara vill ge en slant. Och vet ni vad - till och med 180 kr var för mycket för min mamma.

Jag vet att det är fars dag idag, men eftersom jag kom på detta nu så tänkte jag att det var lika bra att jag skrev om det. Och ja, detta gäller ju inte bara för att jag går dubbla utbildningar, hon gör allt det där ändå... sådant som gör att jag kan njuta av mitt liv, min ungdom. Hon är den mest osjälviska människan jag känner.

En dag när jag har pengar så ska jag skämma bort henne... Dock tror jag aldrig att jag skulle kunna skämma bort henne mer än hon skämmer bort mig, om jag så hade gjort det varje dag i resten av mitt liv så hade det inte varit nog.

En rekapitulering



Goder förmiddag!

Denna helgen har varit utan någon nationering. Att dansa på nation med sina buddies är hur kul som helst, och jag hade nog velat göra det... men ibland måste man göra något annat. Jag ska dansa på nation ett bra tag till så jag vill ju inte tröttna ;)

Nu tänkte jag rekapitulera en gnutta, onsdagen och gårdagen som präglades av instruktörutbildningen. I onsdags började vi med step!! Iiihhh. Det var kul :D Även om jag tror mig vara mer för aerobic, så är det roligt att göra något annat. Och step ÄR kul, och samtidigt relativt annorlunda från aerobicen, det uppskattades med andra ord!

Sedan var vi (i alla fall inte jag) så förvirrade som vi (jag) var första gången vi skulle hålla på med aerobicen, så redan nu ser man ju hur mycket vi landat i detta :) Tur det, eftersom det är examination om lite mindre än en månad.



Och igår så träffades jag och två till i en av salarna på Gerdahallen.
Vi visste nog inte riktigt vad vi hade tänkt göra... eller ja, jag hade tänkt öva lite och så, men slutade med att vi hjälpte varandra istället med våra "problem" i koreografierna som vi gjort och det tyckte jag var trivsamt. Haha... mitt problem var egentligen bara om ett par armar passade in på ett ställe (skrattar bara jag tänker tanken, för det ser kul ut... haha :P måste kanske ändra! Jag säger bara Waka Waka) och om jag skulle ha någon arm på ett annat ställe... men ja, det beror ju återgen på gruppen som man får framför sig - vad man kan göra och vad man inte kan göra helt enkelt.

Dock vill jag avsluta med att säga att jag är nöjd med mina två första block... dags att börja tänka på ett tredje kanske?

Kramkalas. Dags för plugg!

Nöjd eller inte nöjd - det är frågan!

I söndags skrev min kurslärare till mig (kursläraren för första kursen på uni). Han skrev att jag totalt sett hade fått 91% på hela kursen och därmed vg (vg-gräns är 80%), och att jag "bara" hade fått 85% på deltenta 3 (34 av 40 p, men själva tentan var 5 hp).

Så menade han på då att det inte var så himlans vanligt att någon student hade så jämna och "höga" procentsatser på sina tentor och att han tyckte att jag skulle vara nöjd.

Jag förstår hans tanke där, och det är väl gulligt - men om det är något man ABSOLUT INTE ska göra är att berätta för mig om jag ska vara nöjd eller inte, för det är något jag bara själv kan avgöra.

Det hela slutade men att jag mailade honom och tackade för beskedet, men att jag siktar högre än 91% (dvs. att jag skulle fått mer än 85% på min sista deltenta) och inte för procentsatsens skull utan för kunskapen!

Hehe. Som svar sedan fick jag tillbaka att jag ändå skulle vara nöjd och att jag FAKTISKT kom på "andra plats", dvs. vad näst bäst på hela kursen.

Eftersom jag har lite mer insikt, skrev jag återigen tillbaka och tackade för försöket till uppmuntran men att jag faktiskt inte jämför mig med andra eftersom vi alla har olika mål och förutsättningar för att klara av saker.

Han tycker nog att jag är en besserwisser, men vi alla har väl mer eller mindre dåliga sidor!?

Avslutningsvis vill jag säga att jag ska fan ta mig ta revanch i nästa kurs, med start idag. Då ska det sluta på mer än 91% ska jag be att få tala om!

Feedback och tankeställare



God morgon!

Jag tänkte skriva några rader, sedan måste jag göra mig i ordning för Gerdahallen... dags att stega och filosofera för sig själv tänker jag.

OK. Med det sagt...

Igår var det ytterligare ett kurstillfälle, en vecka sedan förra gången, och det kändes som om det var en hel evighets sedan vi sågs. Tänk vad man kan vänja sig till rutiner, och tänk vad man kan sakna människor. Vi har det helt enkelt väldigt bra i gruppen. Utan den andan hade det inte gått, åtminstone inte lika bra.

Men igår då så började vi bygga på egna koreografier, och jag hade en klar redan. Men när det väl kom till kritan tänkte jag att jag kanske hade gjort det lite för svårt för mig själv. Stegen i sig är kanske inte supersvåra men det kräver ändå mer instruktioner från mig, och det betyder att jag måste koncentrera mig ännu mer. Så småningom kommer väl det av sig själv, att man kanske kommer in i det lite lättare just dte där med utlärningen men det är inga kunskaper och erfarenheter som jag besitter redan nu.

Och det är ju så mycket mer än bara stegen som gör en klass till en bra klass. Så när jag kom hem modifierade jag om lite, och nu blev det mycket bättre - tack vare kursledarens åsikter och hjälp samt alla min kursbuddies.

Om ni vet hur härligt det känns att få gå dit och göra fel och sedan få flera chanser på sig att göra om det så att det blir ännu bättre. Vad då möjligheter till att utvecklas!?

På återseende ^^

RSS 2.0