A class to remember


Som om mitt huvud är uppe i himeln och svävar medan jag själv står kvar nere på jorden.


Jag gör alltid mitt bästa och jag tror att det satte sig som en dolk i ryggen på mig igår.

Ibland blir det bara för mycket för mig och min kropp. Eller ja, huvudet säger "go go" och kroppen säger "nej nej".
Synd bara att de inte har mer kontakt... för det hade varit trivsamt.

Jag är inne på mitt sjunde träningsår på Gerdahallen, och aldrig har jag känt mig svimfärdig - aldrig någonsin. Aldrig när jag har tränat överhuvudettaget. Men igår... ja, jag vet inte. Jag gick ut alldeles för hårt, var alldeles för taggad och peppad från början, körde järnet på finalerna och ja... utöver det var/är jag stressad över mitt livs svåraste tenta (som är på onsdag, och som jag pluggar frenetiskt till) och jag skulle direkt iväg efter klassen.

Efter den andra stepfinalen så började det flimra framför ögonen... och jag satte mig ned direkt, tryckte in lite dextrosol och drack som en svamp. Men det gick trots allt bra för min fina stepgrupp - eftersom min grupp är galet bra och eftersom I have taught them well, så körde de 1 min och 50 sek själva, medan jag återhämtade mig. Sedan var allt bra med mig, vi körde styrka och stretch och därefter for jag iväg och dansade. Nemas problemas.

Förstår ni hur sjukt creepy det var? Jag har aldrig varit med om det. Och idag (nu) så skulle jag ha vickat för en kär kollega... men jag känner att min kropp behöver vila en aning. Idag är huvudet ett med kroppen. Kände det på föreläsningen.

Ja, det där terminsavslutet kommer jag föralltid att minnas. Det var superbra fram tills då... jaja. Jag får ta lärdom av det där.

Nu blir det att kötta kemi i två dygn, och träning blir det först imorgon, dock inte som instruktör.

På återseende!

Kommentarer
Postat av: Lundamamman

Bra att man kan göra kloka val ibland trots att man vill mer....

2011-05-30 @ 18:42:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0