Att växa upp

Nej. Detta handlar inte om hur jag känner för att bli äldre och sådant shit (men jpo, jag blir ändå 20 år om mindre än en månad... måste skriva önskelista...) utan det handlar om något annat.

Det handlar om syskonrelationer.

Jag har en superstor familj, enligt mig själv, och jämfört med en vanlig Svensson-familj som kanske har två barn. Jag har fyra fina syskon, i åldern 8-22. Jag vet - helt fantastiskt vad många åldrar. Vi är 22, 20 (jag... snart), 18 (snart), 14 och slutligen som sagt 8 år då.

När jag och mina systrar var små - vi tre första - handlade väl det mesta om att leka och ha roligt. Sedan kom lillebror då jag fortfarande var rätt liten, så det var mest bara lek där också. Och därefter kom minsta systern, när jag var 12 år och stora syster 14. Hon var tonåring, jag var påväg in i den där perioden också.

Sedan så gled bara vi syskon isär mer och mer tror jag, för varje år som gick. För vi alla började växa upp, började bli olika människor, hade olika kompisar och intressen. Vi hade inte alls mycket gemensamt, mer än kanske lillasyster som nog alltid blir vår gemensamma sötnöt. Lillebror var bara ivägen vill jag minnas. Fast inte sådär jäklig som jag vet småbröder kan vara - en viktig detalj!

Vi äldre systrar kunde bli så himla spydiga mot varandra. Elaka. Jag örfilade till och med min storasyster när hon en gång verkligen nådde över mitt tolerens-tak (och jag lovar - mitt tak är HÖGT!). Men efter det var hon aldrig elak på samma sätt längre, och snart kom hon ut ur sin tonårsperiod, och då blev vi lite bättre syskon ^^. Höll ihop lite mer mot äldsta lillsyrran.

Sedan var det min tur att vara sur och tvär och irriterad för ingenting alls. Jag tyckte mest att syskonen var ivägen och ibland ville jag nog bara vara ensambarn. Jag önskade aldrig att jag var syskonlös (vad som än hände mellan oss syskon, älskade jag ju öndå dem innerst inne såklart!!), men jag minns att jag kunde sitta och säga - om något syskon var borta- att "oh vad skönt det är när inte alla är hemma".

BLÄ för hormonskit! Kroppen är dåligt reglerad där... helt klart en miss i evolutionen!

Men jag växte upp, jag också. Sedan växte lillasyster upp... och idag har vi bara två kvar som sa ta sig igenom tonåren.

NU kommer jag till syftet med inlägget... hehe.
Jo, först idag vet jag att även om vi syskon är så oerhört olika, så älskar jag dem ändå för de människorna det är. För varje dag som går ser jag att vi har mycket mer gemensamt än jag såg innan. Innan såg jag nog bara olikheterna, men idag ser jag så mycket mer. Jag kanske har ett "vuxet sätt" att se på saker och ting.

Exempelvis så har jag alltid tyckt att jag och min äldsta lillasyster är mest olika i hela syskonskaran. Men på senare tider... kanske senaste halvåret, så har jag faktiskt uppskattat henne mer än någonsin. Till och med mer än de gångerna jag fick ha den finaste barbien när vi lekte som 5- och 7-åringar.

Vi snackar förhållanden, har kul och trevligt vid shopping, ger varandra tips o råd, kan snacka oavbrutet i två timmar om allt mellan himmel o jord en fredagkväll ute, promenerandes. Skrattar oss nästan av cyklarna på vägen hem från Gerdahallen. OCH vi är näst intill aldrig elaka mot varandra längre. Skönt, för vem behöver vara elak!?

Idag ser jag inte mina syskon som hinder alls. Jag är snarare väldigt tacksam för att ha så många människor omkring mig som jag vet älskar mig. Och vi har trots allt mycket mer gemensamt än man tror. Som utomstående tror jag att man uppfattar oss som både olika till utseendet (mer eller mindre) och till sättet´, men de skulle bara veta ;)

Till och med fjortisen jag har till lillebror är en av mina finaste vänner ^^ (Ni vet, vi flick-syskon fixar så han visar lite respekt och inte är uppkäftig. Fan vilken bra pojkvän han kommer bli en dag :P).

Ta hand om dina syskon, oavsett tid och rum. Uppskatta olikheterna och se förbi dem, så får man se något mer värt än guld.

<3

(Bildkälla: klicka på bilden)

Christmas time? Like soon?



Shit.
Jag längtar till julen.
Seriöst alltså.


Jag har fått försmaken idag. Det var mörkt när jag vaknade. Det såg kallt ut utomhus. Och sedan smyckades näthinnan med röda nyanser, apelsiner med nejlikor, en MASSA ljusbelysning (som är typ det bästa som finns xD), snögubbar, tomtar, julmusik i bakgrunden "She was lost, in so many different ways..." med Beyoncé, frost på taken och fönsterna, julkalendrar över hela huset...

Oh lord. Shit vad jag längtar. Lär ju börja lyssna på jullåtar i början av november xD bara för att liksom. Tur ändå att vi har en hel månad med jul!!

På återseende,
Alexandra

I was here


Bildkälla: Billboard Blast



I wanna leave my footprints on the sands of time.
Know there was something that,
and something that I left behind.
When I leave this world,
I'll leave no regrets
Leave something to remember,
so they won't forget...

I was here...
I lived, I loved.
I was here...
I did, I've done, everything that I wanted,
and it was more than I thought it would be.
I will leave my mark so everyone will know,
I was here...

I want to say I lived each day, until I died.
I know that I had something in, somebody's life.
The hearts I have touched,
will be the proof that I leave.
That I made a difference, and this world will see...

I was here...
I lived, I loved
I was here...
I did, I've done, everything that I wanted
And it was more than I thought it would be
I will leave my mark so everyone will know
I was here...

I just want them to know
that I gave my all,
did my best,
brought someone to hapiness.
Left this world a little better just because...

I was here...

I was here...
I lived, I loved
I was here...
I did, I've done, everything that I wanted
And it was more than I thought it would be
I will leave my mark so everyone will know
I was here...

 


I'm smilin' out from ear to ear.



Ibland funderar jag över livet.
Helt plötsligt kan jag börja le när jag sitter på hojen,
påväg någonstans.
Jag funderar inte över varför jag ler.
I am just doin' it.

Och visst är det väl skönt när man inte behöver förklara,
varför man är oförklarligt glad!?

Jag vet inte vad det bevisar,
men det ger mig trygghet i alla fall.
Inte är jag heller säker på att jag vill veta,
varför...

Det finns en anledning till att,
I'm smilin' out from ear to ear.
Men det är nog för nära mitt hjärta,
för att jag ska kunna plocka fram det,
vända och vrida och förklara,
vad det är som genererar muskelkontaktionerna i kinderna.

RSS 2.0