Kolugn?



Dagen innan julafton...
den går bra långsamt XD Men det är skönt - då hinner man med fler grejor, känns det som i alla fall.

Nä, men jag tänkte skriva något kort om att vara trygg i sig själv.

Jag är det oftast, men när nya situationer kommer som jag inte riktigt har kontroll över kan jag nog komma i obalans. Och även om jag är och har varit sjukt peppad inför instruerandet och vickandet så har jag ändå känt mig onödigt nervös och lite orolig. Orolig för att mitt intruerande kan vara för enspårigt liksom... jag vill ju nå ut till alla.

Jag kände att jag behövde öva och öva och öva tills jag hittade lugnet inom mig, så jag på söndag kan gå upp på scenen med ro och känna att "detta fixar jag". Det kom en del vick förra veckan, och samtidigt som jag ville vicka så kände jag att jag inte kunde för jag var lite trygg med mig själv. Inte helt redo kanske.

Men i måndags, då jag återigen gjorde entré till stegningsrummet kom det. Lugnet. Det bara fanns där efter två intensiva timmar. Jag vet inte hur det kom, och jag vet inte när eller varför... men det kom och det är huvudsaken.
NU känner jag mig redo för min debut på söndag.

Klart att jag har fjärilar i magen, men jag tror ändå att det kommer gå bra ^^
FAAAAN vad det ska bli roligt på söndag. Så himla roligt. Jag är ju helt gaaaalet taggad!!! Jag ska få göra det jag vill mest och det jag är bäst på. Sprida glädje - så väl rörelseglädje som innerlig glädje.

LÄNGTAN är STOR.

Julschema!

  

Jösses Amanda. Holy cow. Jesus Christ... I can go on forever and ever.

Jo, jag hamande ju på julschemat. Det är egentligen ingen stor överraskning eftersom jag har vetat om det i en vecka, men det är fortfarande lite abstrakt. Och ännu mer abstrakt är det att jag fick så många som fyra (!) klasser. Helsjukt ju O_O

Jag tycker ärligt talat att detta känns lite orealistiskt. Fantastiskt. Fairytale? Sagan om intruktören Alexandra. Ingen höjdare till titel men dock.

Bara att se sitt namn på schemat är ju hur grymt som helst. Dessutom tycker jag allt att mitt namn se bra ut där :) Meant to be. Kanske.

Ohh... jag kan mest skriva sådana här korta meningar, och jag är medveten om att det knappt kommer ut något väsentligt men jag är så taggad och halvnervös (ni vet... tiden) inför vad som komma skall. Sedan har jag nog inte smält detta riktigt. Jag tror inte jag kommer göra det förrän min första riktiga klass är över - först då kommer det kännas verkligt.

Detta betyder så mycket för mig. Att jag har fått den här möjligheten är, för mig, lite obegripligt. Drömmar slår in. Miracles do happen.

Now I just have to believe it, because it's true - it's a fact. Anything can happen!!


Have I changed?



Just ja... jag skrev
ett inlägg i höstas om att jag skulle utvärdera mig själv den 5:e december huruvida jag hade utvecklats som person eller ej. Och jo, det måste jag nog säga att jag har.

Min största rädsla var ju det där med att prata inför grupp, och det har jag nog kommit över helt och hållet. Klart jag kommer vara nervös nästa gång jag har en redovisning eller ska hålla ett tal, men då tänker jag bara att jag ska gå upp på scenen på Gerda och instruera!

Det är något som jag märkt och som jag är oerhört tacksam för. Att jag faktiskt släpper taget om nervositeten när jag börjar prata i den där micken och när jag står på scenen, leendes. I ständig rörelse. En sann befrielse! (OBS: nervositeten finns där innan!) Och det är verkligen som det står i vår fina hederliga Gerdabibel (a.k.a pärm med all info som vi behövt under kursen) - att när man väl står där på scenen och ska hålla i en klass så kommer man vara så foksuerad att man glömmer av allt annat! Me like, exakt vad jag behöver. Det är så jag ska tas om hand... "Få kvinnan att tänka hundraprocentligt på något annat".

Dock har jag fått en ny liten rädsla och det är tiden. Det är den där förbaskade tiden som vi alltid klagar på. Dock vet jag att det alltid löser sig - så länge jag har övat, har en tidsplan och helt enkelt tar det för vad det är. Man kan inte lägga på alla snurrar på en gång, och så är det bara. Jag skulle aldrig våga hoppa över något moment, eller dra över eller göra något kortare. Vad jag vill komma till är att jag inte behöver vara orolig för tiden eftersom jag kommer hålla den. Men ja... oron finns ändå där.


Tah tah for now

INSTRUKTÖR PÅ GERDA

Alltså... jag vet ju varken om jag ska skratta eller gråta. Ärligt talat. Men båda delar är ju av positiv orsak.

Ah men jag är sååååå glad. Obeskrivligt. Höstens fight har jag fan vunnit. Så badly - jag är så äckligt glad. Jag lovar - ingenting kan förstöra denna känsla. INGENTING.

Så var höstens stora utmaning utförd


Ja. Nu tog det slut på kursen... Tiden har ju bara SPRUNGIT iväg, men jag känner att jag har hängt med i svängarna. Det har varit ett helt ok tempo på denna långdistans helt enkelt.

Men jag har länge velat skriva en grej... som jag inte riktigt vågat säga... men det är ju faktiskt så att jag ofta lär mig saker och ting ganska fort. Dock har det alltid varit teoretiskt. Och denna kurs har ju främst varit praktiskt, det måste jag ju säga ;) och tur det! Men nu till the point, till det som varit svårt att säga...

Det var svårt i början. Det var verkligen det! Och på andra (eller om det var tredje) kurstillfället så kände jag bara hur svårt det blev, och det blev liksom inte riktigt lika roligt som det tidigare varit. Aerobic alltså. Och jag blev rädd för den känslan, jag ville liksom inte förstöra det som jag älskar göra mest.

Och ett tag kändes det bara som att jag ville slänga in Nike-skorna i skåpet och gömma mig ett tag. Men tack vare kursledarens peppande ord, mina underbaringar till kursare samt att jag är en sann fighter (och har bevis från tidigare utmaningar att om jag verkligen kämpar för något jag sååå innerligt vill, så går det trots alla motgångar på vägen) så gav jag inte upp. Jag kämpade och tänkte att jag faaaan fick skärpa mig alltså. Sedan låssnade allt. I dagsläget är jag sååå glad över att jag fortsatte kämpa (men hur kan man vara så störd så man tror att man ska fixa allt direkt!?), för idag är jag så nöjd med vad jag lyckats åstadkomma.



Stolt. Rakt igenom.

Och jag älskar scenen, och jag älskar sprida glädje... att göra andra glada. Jag älskar se alla snälla leenden tillbaka. Det är en kick man får som instruktör. Det är så pass abstrakt att jag nog inte kan förklara känslan, men den är UNDERBAR.

TACK alla som har stöttat mig under hösten. Jag finner inga ord. Det är helt klart något av det bästa jag gjort i mitt liv. Topp tre, utan tvekan.



Nu är det väntan som gäller. Imorgon eller på tisdag kommer jag få veta om jag inte blir insturktör på Gerda, om jag får vicka, eller om jag till och med får en klass nästa termin!

Håll tummarna för mig.

Och några efterord: det finns ibland en del som jag inte säger, där jag kommer till en tuff utmaning. Det vill säga - det finns mycket som jag inte delar med mig av, rent känslomässigt, men många gånger känner jag att jag vill fixa det själv. Ibland vill jag bara inte - dumt nog - visa mina svagheter och det är väl förmodligen därför MÅNGA får för sig att jag är någon typ av superwoman. Dock ska ni veta att jag inte är någon completely besserwisser... blir det för jobbigt att hålla alla känslor i styr och alltid kämpa mot strömmen så delar jag ju med mig av mina "problem" i livet. Men som sagt - känner jag att jag klarar av det och att jag ser ljuset i tunneln så fortsätter jag framåt, men rak rygg och bestämda steg, utan någon (medveten) hjälp från min omgivning. Och så vet jag ju vem jag är... så jag vet oftast om jag kämpar förgäves, eller om det faktiskt är fullt möjligt att nå målet.

Sätt fina mål så högt att du rakryggad kan gå under dem.

THE day



The pressure's on - you feel it.
But You've got it all - believe it.


Finallåt :D

ÄLSKAR den... Gud vad jag går igång alltså. Läskigt nästan.


Whom I can't live without



Idag hörrni, idag körde vi vårt första block i koreografierna som vi fixat ihop själva.
Och ja, jag kan ju säa att man blir lite trångsynt ibland när man själv knopar ihop något. Jag är supernöjd med min fulla koreografi (alla tre block) men ibland kan det bli lite flummigt att komma på hur man lär ut ett steg på bästa och proffsigaste sätt.

Därför är det bra att visa för andra, samt för kursledaren som har erfarenhet. Hon gav mig världens lättaste utlärning till ett steg som jag hade, och jag tänkte liksom "Gud, vad korkad jag är!! Varför tänkte jag inte på det från början?". Återigen - jag älskar feedback och jag älskar att vi har tid på oss att utvecklas och jobba vidare. Kan jag på rak arm säga att det inte hade blivit någon insturktör av mig på två veckor, vilket många faktiskt får då de ska bli instruktörer. Två veckor av intensivt arbete är INTE lika bra som två och en halvmånads tid!

Men så när jag stod där på golvet så för en stund kom jag att tänka på varför jag stod där. I grund och botten är det ju för att är jag liksom, men det är ju fler yttre faktorer som spelar in för att jag ska kunna vara där och njuta av att växa fram som instruktör. Jag lovar, ingenting hade gått utan min mamma.

Det är hon som tvättar mina kläder, det är hon som stryker dem, det är hon som lagar mat till mig osv osv. Jag satte in 180 kr på hennes konto häromdagen. Dels för ett par strumpor, dels för kaffe och lite annat. Observera att varken hon eller min pappa för några pengar för mig. Jag får mitt studiebidrag och det går till mitt konto. Jag lever på deras bekostad liksom så ibland känner jag att jag kanske bara vill ge en slant. Och vet ni vad - till och med 180 kr var för mycket för min mamma.

Jag vet att det är fars dag idag, men eftersom jag kom på detta nu så tänkte jag att det var lika bra att jag skrev om det. Och ja, detta gäller ju inte bara för att jag går dubbla utbildningar, hon gör allt det där ändå... sådant som gör att jag kan njuta av mitt liv, min ungdom. Hon är den mest osjälviska människan jag känner.

En dag när jag har pengar så ska jag skämma bort henne... Dock tror jag aldrig att jag skulle kunna skämma bort henne mer än hon skämmer bort mig, om jag så hade gjort det varje dag i resten av mitt liv så hade det inte varit nog.

En rekapitulering



Goder förmiddag!

Denna helgen har varit utan någon nationering. Att dansa på nation med sina buddies är hur kul som helst, och jag hade nog velat göra det... men ibland måste man göra något annat. Jag ska dansa på nation ett bra tag till så jag vill ju inte tröttna ;)

Nu tänkte jag rekapitulera en gnutta, onsdagen och gårdagen som präglades av instruktörutbildningen. I onsdags började vi med step!! Iiihhh. Det var kul :D Även om jag tror mig vara mer för aerobic, så är det roligt att göra något annat. Och step ÄR kul, och samtidigt relativt annorlunda från aerobicen, det uppskattades med andra ord!

Sedan var vi (i alla fall inte jag) så förvirrade som vi (jag) var första gången vi skulle hålla på med aerobicen, så redan nu ser man ju hur mycket vi landat i detta :) Tur det, eftersom det är examination om lite mindre än en månad.



Och igår så träffades jag och två till i en av salarna på Gerdahallen.
Vi visste nog inte riktigt vad vi hade tänkt göra... eller ja, jag hade tänkt öva lite och så, men slutade med att vi hjälpte varandra istället med våra "problem" i koreografierna som vi gjort och det tyckte jag var trivsamt. Haha... mitt problem var egentligen bara om ett par armar passade in på ett ställe (skrattar bara jag tänker tanken, för det ser kul ut... haha :P måste kanske ändra! Jag säger bara Waka Waka) och om jag skulle ha någon arm på ett annat ställe... men ja, det beror ju återgen på gruppen som man får framför sig - vad man kan göra och vad man inte kan göra helt enkelt.

Dock vill jag avsluta med att säga att jag är nöjd med mina två första block... dags att börja tänka på ett tredje kanske?

Kramkalas. Dags för plugg!

Feedback och tankeställare



God morgon!

Jag tänkte skriva några rader, sedan måste jag göra mig i ordning för Gerdahallen... dags att stega och filosofera för sig själv tänker jag.

OK. Med det sagt...

Igår var det ytterligare ett kurstillfälle, en vecka sedan förra gången, och det kändes som om det var en hel evighets sedan vi sågs. Tänk vad man kan vänja sig till rutiner, och tänk vad man kan sakna människor. Vi har det helt enkelt väldigt bra i gruppen. Utan den andan hade det inte gått, åtminstone inte lika bra.

Men igår då så började vi bygga på egna koreografier, och jag hade en klar redan. Men när det väl kom till kritan tänkte jag att jag kanske hade gjort det lite för svårt för mig själv. Stegen i sig är kanske inte supersvåra men det kräver ändå mer instruktioner från mig, och det betyder att jag måste koncentrera mig ännu mer. Så småningom kommer väl det av sig själv, att man kanske kommer in i det lite lättare just dte där med utlärningen men det är inga kunskaper och erfarenheter som jag besitter redan nu.

Och det är ju så mycket mer än bara stegen som gör en klass till en bra klass. Så när jag kom hem modifierade jag om lite, och nu blev det mycket bättre - tack vare kursledarens åsikter och hjälp samt alla min kursbuddies.

Om ni vet hur härligt det känns att få gå dit och göra fel och sedan få flera chanser på sig att göra om det så att det blir ännu bättre. Vad då möjligheter till att utvecklas!?

På återseende ^^

Grateful



Jag är så tacksam för den här chansen. Så tacksam.
Och jag är också tacksam för att vara en del av allt, och för att jag har fått lära känna nya fantastiska människor.


Over and done. Och när ska jag göra det igen??



Så sjukt. Jävligt sjuk (fast man får ju inte svära...)

Jo, hörrni - ikväll vart det uppvisning av uppvärmingsblock på instruktörsutbildningen.
Jag hade förberett mig väl, och jag var ju såklart nervös (ni bör känna mig nu... jag är spontant nervös inför diverse prövningar/tentor you name it).

Men så när vi i instruktörsgruppen hade gett varandra en massa leenden och energi, och då det faktiskt var min tur att visa (det var fem pers innan mig) och då jag gick upp där på scenen och satte på mig headsetet så bara ramlade nervositeten av mig.

Jag blev totalt avskalad och den där puppan som hållt mig inne sprack. Äntligen släpptes jag fri från det. Jag lättade och flög iväg likt en fjäril.

Och i "det stora hela" gick det bra.

Särskilt glad var jag över att få höra att det verkligen såg ut som om jag hade roligt, för det bekräftar på sätt och vis att min energi kan sippra fram. Dessutom är jag oerhört glad över att få höra sådant som jag måste jobba på. Att utvecklas är viktigt!! Får man dessutom inte höra det som är mindre bra på och sådant som måste tränas kan man faktiskt aldrig bli bättre. Uttalar du -ng och -ck fel kommer du alltid uttala det fel (dålig liknelse... men ni förstår nog vad jag menar). Tänk på följande: "Hur roligt hade det varit om allt hade varit perfekt hela tiden?".

Något som jag själv la märkte till och som jag verkligen måste ta med mig var att jag körde grymt mycket på femmans växel. Om jag klarar allt som jag ska klara i slutändan och om jag verkligen verkligen (det ska stå "verkligen" två gånger) kommer att bli en instruktör på Gerdahallen, och kör på sådär i femman på en klass kommer jag svimma. Jag skojar inte. Så treans/fyrans växel är det som gäller för moi, men med lika mycket energi. Det fixar jag :D Dags att gå från steg A till B alltså.

Oh, jösses vad jag är uppe i varv... fullkomligt speedad. Dags att varva ned ordentligt med andra ord!
Nighty nighty

PS: Nu när jag märkte att nervositeten för en gångs skull släppte direkt så längtar jag bara efter nästa gång... DS

Update: 3-5 växel. Femman är essential :D:D Wiihooo

Auskultation!



Goder eftermiddag!

Vet ni vad jag (delvis) gjorde igår? Haha... det var första gången in my entire life faktiskt. Jag satt ned på en klass... men det var liksom meningen ;)


Jag gjorde nämligen min första auskultation! När jag läste det första gången på schemat (för instruktörsutbildningen) tänkte jag "OK... och vad är det?", men jag fick ganska så snabbt förklarat för mig vad detta som börjar på auskul- och slutar på -tation innebär (här) - nämligen att man sitter och tittar på instruktören som leder klassen och analyserar hennes varje steg. Och så kikar man lite på den viktigaste delen av klassen - deltagarna - för att se om de verkar tycka om klassen såklart, om de har roligt och har det swettich!

Och om jag lärde mig något - MASSOR! Jag skulle kunna rada upp allt här, men det tänker jag alltså inte göra :P Något av det jag kanske lärde mig, var exempelvis något som vi har gått igenom på föreläsningar och det är att om man både tar hjälp av rösten, koreografin, gruppen och musiken för att få ut mest av klassen man leder.  Då blir det som roligast och som svettigast :)

Detta är väl egentligen ganska självklart, men det är inte alltid det kanske är så lätt att ta med alla faktorer samtidigt och konstant under 55 min. Men det blir ju något att öva på och något att alltid sträva efter - förmodligen lättare sagt än gjort...

Något mer som jag verkligen fastade för, är/var ens naturliga ljud man gör (ok... det kan missuppfattas, men om ni gått på en aerobicklass eller stepklass vet ni nog vad jag pratar om) hjälper till ganska mycket - både vad gäller peppning och steg.

Och något som jag också tycker är viktigt är att våga släppa gruppen, låta dem göra koreografin själva... och kanske me lite verbal ledning förstås från instruktören.  kommer det knyta sig som hårdast i min mage om jag får äran att någon gång leda "min första klass"... För det är vid det tillfället som man får ett kvitto på om ens förberedelser verkligen speglar det gruppen förmår att göra (Anna... det var nog inte riktigt så du sa... men något liknande). Det vill säga, det är då man får svart på vitt - har jag förberett mig väl? Fungerar kroeografin? Har jag instruerat bra? osv.

Wohooaaa.... vilket långt inlägg. Och kanske inte så bred läsargrupp... men vad falls - jag skriver för mig själv också ju. För att återigen analysera mina intryck ioch vad jag faktiskt fick ut av gårdagen. Men som sagt, hade jag radat upp allt hade inlägget blivit tio ggr så långt... MINST!

Hejsvejs, dags för tentaplugg!

Weekend's happenings





My dear weekend

I lördags var det fullt ös hela dagen.
Först plugg och allmänt helgchill (hehe), och därefter mötte jag upp en kursare och vän för att reflektera lite över styrkan och hur det ska sättas ihop... och så diksuterade vi lite muskler också, dock startade allt med att vi kröde varandras uppvärmningar!



(Mobilkamerabilder...)



Därefter blev det stepsty (yeey) och sedan cyklade jag hem i ilande fart - lax hos M&M väntade. 20:00 skulle jag infinna mig i Professorstaden för inflyttningsfest. Efter två trivsamam timmar promenixade tre av oss till Lunds nation, där vi dansade och tjoade till cirkus 00:30 (Ja, men hallååå - jag var ju på insturktörsutbildning idag 10-14... då räcker 00:30 mer än väl!). Det blev bland annat wannabe-konga på Lunds, samt struntprat med några onyktra psykologer på ballkongen (som förresten har en fantastiskt kvällsvy över Lund och dess underbara stjärnhimmel.

Tadaaa... och sedan blev det alltså utbildning igår. Mycket teori, men nödvändigt. Det är dock det mesta vi lär oss.

Ha det superb!

Everything grows because of the Sun


Källa

Jag ska börja med att säga att jag vet att det är långt kvar. Det är mycket att tänka och jobba på... Men nu finns grunden där, och det är dags att börja bygga andra våningen, ringa glasmästrarna, rigga skorsstenen, tapetsera och göra mig hemmastadd.

Ja, jag har ju såklart INTE flyttat.

Vad jag menar är att jag har grunden för att kunna bli en bra instruktör, nu gäller det bara att växa med uppgiften, och utvecklas. Smeta färgklickar enligt mitt mönster, möblera min koreografi enligt mitt tycke. Göra huset mitt, göra koreografin och jag som instruktör till den jag är.

Redan nu känner jag hur kugghjulen går i bakhuvudet... men på fredag blir det monolog. Det är jag och jag. Och en diskussion mellan båda parter. Dags att förtydliga ännu en grej, och göra klarhet i det.

Frågorna jag ska svara på är följande:
Vilken typ av ledare vill jag bli? Vad krävs av mig för att bli denna härliga ledare? Och hur förmedlar jag det jag känner inombords - hur ska jag överföra det på de som tränar? Hur ser andra på mig? Hur ser jag på de ledarna som inspirerar mig? Vad har jag för mål med min ledarroll?

Komplexa frågor, men viktiga att grunna ordentligt på... och kanske flera gånger. Vi fick dem idag, på dagens föreläsning som handlade om ledarskap. Inspirerande som attans med både skratt och allvar... vilken så småningom övergick till praktik och träning av uppvärmningsblock - och vet ni!? - nu känns det redan mycket bättre!

Toodles

Nedvarvning är svårare än uppvärmning...


Källa



Heeej!

Så har man varit på Gerda igen för instruktörsutbildningen. I sex timmar - först fyra obligatoriskt, och sedan två (eg. en och en halv) frivilligt. Och då kanske jag ska tillägga att det blev ca fyra timmars sömn inatt...

Och då tror ni såklart att lilla Alexandra har varit ute och festat, men nej - mer seriöst än så tar hon denna utbildning. Jag sov bara dåligt helt enkelt. Delvis för att jag var nervös inför söndagen.

Det var nämligen så att i onsdags sa en av kursledarna (vi har tre) att någon från aerobicutbildningen skulle hålla i uppvärmningen... och då tänkte jag att jag skulle vara denna person för att bryta isen mellan mig själv och min nervositet. Så även om det inte fanns någon hundraprocentlig chans som sa att jag skulle få hålla i uppvärmingen, blev jag ändå nervös inför detta. Dock var det inte bara därför jag sov dåligt...

Men tillbaka till de sex gågna timmarna. Gick uppvärmingen bra? Fick jag överhuvudettaget hålla i det?
- Ja, jag fick - tillsammans med fem andra. Vi delade på resterande grupp så det blev ca tre pers i varje. Och det gick alldeles ypperligt! Senare, när vi körde frivlligt, höll jag i uppvärmingen igen och det gick som smort. Inte perfekt - men bra :)

Som ett tillägg kommer det aldrig bli perfekt, det finns alltid något som kan bli bättre.

Vad gjorde vi mer då? Ja, vi gick igenom bålens och ryggens muskulatur, övningar till detta och sedan instruerade vi lite för varandra om hur vi skulle utföra övningarna... and that's it.

Pling pling!

Och poletterna börjar trilla ned.


Här inne hade vi praktiken idag. Vi har precis slutat och 14 st har gått. Hon osm står på scenen är redan instruktör och övade på sitt eget.
Om någon ser denna bild som är med på den och inte vill - tell me, så tar jag bort den.



God kväll!

Vilken sen bloggning, samma för gårdagen. Ja, jag antar att jag har annat´att tänka på.


Idag var jag tillbaka på Gerdhallen (i 4 h) för instruktörsutbildningen, och jag måste ju säga att det blev en hel del klarheten från gårdagen.

Igårkväll gick jag och la mig med en klump av nervositet och rädsla i magen, men när jag upptäckte den känslan började jag direkt motarbeta den. För detta ska vara roligt - även om det inte alltid är glasklart. Om det roliga försvinner försvinner allt - tror jag i alla fall.

Som en parentes kan jag ju nämna att jag har kontrollbehov. Så fort jag känner att jag inte förstår till fullo eller kan hantera det som är nytt så blir jag nervös och rädd - för att misslyckas. Med andra ord så är alltså detta ganska familjärt för mig, tyvärr. Men jag vet hur jag ska hantera det även om det inte alltid är så lätt. Jag vet att jag kämpar och att jag inte ger upp, och tack vare de egenskaperna så matchar alltid pusselbitarna i slutändan.

Nu tappade jag tråden...

Hur som helst - idag hade vi först teori i två timmar - mesta dels om musik, men också om cuing, dvs. det verbala och visuella språket i aerobic. Tro mig - det är svårt att göra fem saker samtidigt: prata, visa, komma ihåg vilket ben jag är på, peppa, och komma ihåg koreografin.

Sedan gick vi ned i en av salarna och körde uppvärmingskoreografierna som vi kom på igår, och därefter provade vi på att lära ut till varandra.

I slutändan gick jag iväg med känslan att "det löser sig", "jag förstår någonlunda", "detta är sjukt skoj!" och "detta kommer bli sååååå bra". Mycket trivsamt!

Och så fick vi läxor: musikanalys på styrkelåtar, läsa igenom det vi gick igenom, det vi ska gå igenom, börja fundera på egen uppvärmning med mera!? Hihi ^^

Sleep tight

Det speglas genom prisman på dörren...



Tjeeenixen.

Gud, vilken dag.
Vilket oerhört förvirrad dag? Och vilken dag där mönster faller på plats, och vad skönt att veta att det inte är så himlans abstrakt.

Jag pratar givetvis om min ledarutbildning (aerobic/step).

Gud, så mycket intryck och så myckdet man måste ha koll på. 32 takter dit och 32 takter dit... enkel enkel dubbel och jag vet inte vad.

Det kommer ta ett tag innan allt landar, men jag vet att det kommer landa - för jag vill kämpa för det. Oh jösses. Och imorgon ska jag bli ännu mer förvirrad :P Hehe.

Det speglas genom prisman på dörren... Kunskapen speglas genom Anna (kursledaren) och på mig. Men dörren kan ju stängas - och då blir det inga solkatter!? Dock brukar en dörr alltid öppnas igen...

Nighty nighty

Kursstart



Ja, men så nu har det ju äntligen börjat.
Äntligen. Detta har jag f-n väntat på sedan i april (egentligen flera år tillbaka), och nu har det ju faktiskt satt fart på riktigt. Ja - det står på papper till och med! Och vi som går instruktörsutbildningen har till och med fått vår första förmån - det ni ;)

Och vad hände?

1. Vi kom in, och där väntade "bordsplacering", vattenflaska, "Boken om Gerdhaallen", Gerdapenna, pärm med väsentlig fakta som kommer fyllas på, reklam och ett tunnare block.

2. Allt började återigen med presentation av oss själva - och IDAG kunde jag säga något som skiljde mig från mängden - jag äger inte ett enda par jeans och har inte gjort sedan jag var 13 år.

3. Basfakta kring Gerdahallen. Intressanta aspekter av träningsfakta. T.ex. att man dör i förtid i större utsträckning av fysisk inaktivitet än rökning! Smaka på den. Eller t.ex. att det faktiskt finns fler överviktiga i världen än svältande. Sjukt.


Detta är min "guldbiljett".


ÄLSKA TRÄNING! ÄLSKA TRÄNING! ÄLSKA TRÄNING! ÄLSKA TRÄNING!

4. Sedan gick vi in lite på träningslära: kondition, styrka, rörlighet, koordination. Aerobt- anaerobt alaktatiskt- och anaerobt laktatiskt arbete, med mera.

Kvällens incident var väl att en skärrad kvinna kom upp i föreläsningssalen och sa att en kille i gymmet hade kollapsat och fått hjärtstillestånd. Dock har Gerdahallen en hjärtstartare, så de hade fått igång hans hjärta och ambulansen var påväg. Hoppas killen klarar sig och för all framtid!

En rejäl kursstart med andra ord som både bestod av skratt, nya kunskaper, bra förläsare och trevliga kursbuddies. Hallelujah säger jag - FAN vad detta kommer bli the time of my life.


JA upphöjt till oändligheten

I made it!!

Jag ska gå instruktörsutbildningen!!! Oh, gud vad jag är glad. och vilken lättnad! Sträckbänk i fem dagar är inte att rekommendera... Haha

Nu ska jag verkligen lägga manken till och se till att bli en rysligt bra instruktör.
Denna upprymdhet i komi med förkyldning kommer göra det svårt att plugga inför tentan...

Tidigare inlägg
RSS 2.0