By doing your thing


Bild från hur mitt face såg ut inför Sommardansen. Jag tror min kärlek o förväntan till detta syns i ögonen.
Om inte annat ser jag djävulskt busig ut.

Jag tror att man har hittat sitt esse då man faktiskt kan nå ut till någon genom att göra det man gör - att beröra den människan på insidan. Vad pratar jag om? Jo, dansa. Idag lyckades jag röra någon till tårar... och jag sa till denna människa att vi gjorde det tillsammans och att hon verkligen dansade med hjärtat - för då kommer känslorna fram. Vilka de än är.

Hon sa att jag gjorde henne lycklig och att hennes väldigt messed up week plötlisgt lev så himla bra för bara några minuter. Och det är exakt det jag vill åstadkomma i livet.

Men vi gjorde det tillsammans - ensamma går det inte. Tillsammans.

Egentligen ser jag inte mitt instruerande på Gerdahallen som ett jobb, utan mer som en möjlighet att få träffa och påverka människor, och tillsammans just skapa något sådant magnifikt som man kan ta med sig inombords och lysa upp livet hur mörkt eller hur ljust det än är. Det är VÄRLDENS BÄSTA "jobb"!! By far. Och jag är himla tacksam för det. För allt som jag får göra!

Dance is my religion

My true call.
Dancing myself.
And dancing with others.


Källa: Beyoncé

I did it


(Bild från juldansen som mina två favoritinstuktörer hade tidigare i december. Jag var en julflirt med rödfjädrade lösögonfransar ^^)

ANYWAYS -------------------> I did it!! <3


I will do my best



Hej!! Här kommer en liten update. En liten ^^

Har precis övat på dansaerobic i köket... haha. Det är precis lika nervöst och annorlunda som när man satte ihop sin första uppvärmning (!!!!) för ett år sedan. För exakt ett år sedan vart jag i och för sig klar med utbildningen och visste att jag skulle ha mitt första pass 26 december. Men ändå.

Det är jättepirrigt. Nervöst. Liiiite ångestfyllt. Men jag vet att det går vägen... bara jag håller fokus och är som jag brukar vara.

Jag har dansat på Gerdahallen sedan jag var 13 år. Och idag är jag 20. Och nu ska jag ha mina tre första danspass under julen. Jösses säger jag bara. Det betyder väldigt mycket för mig, då jag tycker dansaerobic är det roligaste passet på schemat - och att själv få ha ett sådant pass är ju sjuuuukt roligt :D Men så vet jag vad alla deltagarna förväntar sig. Jag vet att man som dansaerobicinstruktör har en del pressure...

Jag är mer eller mindre rädd för att inte leva upp till allas förväntningar. Jag kan dock bara göra mitt bästa, och jag har lärt mig att det inte räcker alla gånger. Men f*n alltså. Man får tycka om mig, eller så får man inte göra det (det låter  kanske som om jag inte bryr mig om vad andra tycker, men det gör jag... delvis... jag är ju ändå där för de tränandes skull. Och jag vill vara bra på något jag själv tycker är så fantastisk roligt och frigörande).

I will do my best. And I hope it will be enough.

It shows that.

Att jag alltid blir nervös innan jag ska ha en klass måste vara bra för att:

... det bevisar att jag inte är alltför bekväm i min roll, det gör mig ödmjuk, det gör att jag alltid strävar efter bekvämligheten - d.v.s. alltid blir bättre och bättre (hoppas man ju då... O.o)

... det bevisar att jag inte är alltför självsäker, utan kan göra fel. Vara människa.'

... det bevisar att jag fortfarande kan utmana mig själv.

Men var inte oroliga... det går alltid över efter att jag sagt hej, ungefär. Nu ska jag iväg och steppa ^^

Några fjärilar i magen? Check!

Jag har nog blivit varm i kläderna... varmare* i alla fall


Källa: Claude Schneider



Jag är en människa som ständigt letar efter trygghet... undermedvetet... fast jag är medveten om att jag söker trygghet, dock inser jag inte att jag har letat efter det förrän jag har det. Låter det förvirrat? Förstår ni vad jag menar?

Jaja. Never mind.

Att bli insturktör, ja - det var givetvis något jag innerligt ville i höstas, och jag är fortfarande så glad för att jag blev en insturktör på Gerdahallen. Glad för att jag än idag får möjligheten att stå på scenen och leverera energi och glädje som kommer genuint från mitt hjärta, samt att jag får en massa energi från gruppen som står framför mig. MEN att leda pass kan faktiskt gå hur som helst... nu är det ju dock så att deltagarna oftast kommer tillbaka så det brukar gå bättre och bättre men man vet aldrig. Vad som helst kan hända.

Och så kan man få black outs. Och det fick jag idag på uppvärmningen. Haha xD Jag började köra min stepuppvärmning, och det tog ett tag innan jag insåg det. Den skiljer sig givetvis från aerobicen så det blev till att improvisera ihop en uppvärmning (fast jag tog ju steg från den jag brukar ha). Och detta låter inte komplicerat, jag vet. Det är inte särskilt komplicerat att improvisera ihop en uppvärmning, men det är inte det som är poängen här.

Poängen här är att jag INTE fick panik. Som jag annars hade fått. För sådan är jag. Har jag inte kontroll på läget får jag panik på två röda sekunder. Jag skrattade bara lite i micken och sa till gruppen "Vet ni vad? Jag har blandat ihop två uppvärmingar... men nu blir det som det blir". Sedan var det inte mer med det.

 


Jag upprepar. Det är ingen big deal att improvisera ihop en uppvärmning, men generellt sett hade det varit en big deal för mig... och det var det inte. Jag tänkte bara "Jaha... vad random, men nu kör vi på detta".

Personal improvement, I'd say ;) Jag börjar nog bli varm i kläderna vad gäller instruktörsyrket. Jag litar på att jag kan leda.

Sedan kan jag ju också nämna ett jag experimenterar lite på styrkan som vi har de sista 10 minuterna ^^ Jojomänsan. Jag har kört stenhårt på det programmet vi fick som exempel under utbildningen, men jag har äntligen börjat variera mig lite -UTAN att planera det fyra år i förväg.

Se där, Alexandra kan hon med. En viss dynamik finns även i hennes liv, även om det tar såååå lång tid förrän hon tar sig ur sin trygghetszon och testar något nytt. Pssst... hon är rädd för att göra fel.

Ha en fin vecka och midsommar.
På återseende,

Miss Kontrollfreak

 


A class to remember


Som om mitt huvud är uppe i himeln och svävar medan jag själv står kvar nere på jorden.


Jag gör alltid mitt bästa och jag tror att det satte sig som en dolk i ryggen på mig igår.

Ibland blir det bara för mycket för mig och min kropp. Eller ja, huvudet säger "go go" och kroppen säger "nej nej".
Synd bara att de inte har mer kontakt... för det hade varit trivsamt.

Jag är inne på mitt sjunde träningsår på Gerdahallen, och aldrig har jag känt mig svimfärdig - aldrig någonsin. Aldrig när jag har tränat överhuvudettaget. Men igår... ja, jag vet inte. Jag gick ut alldeles för hårt, var alldeles för taggad och peppad från början, körde järnet på finalerna och ja... utöver det var/är jag stressad över mitt livs svåraste tenta (som är på onsdag, och som jag pluggar frenetiskt till) och jag skulle direkt iväg efter klassen.

Efter den andra stepfinalen så började det flimra framför ögonen... och jag satte mig ned direkt, tryckte in lite dextrosol och drack som en svamp. Men det gick trots allt bra för min fina stepgrupp - eftersom min grupp är galet bra och eftersom I have taught them well, så körde de 1 min och 50 sek själva, medan jag återhämtade mig. Sedan var allt bra med mig, vi körde styrka och stretch och därefter for jag iväg och dansade. Nemas problemas.

Förstår ni hur sjukt creepy det var? Jag har aldrig varit med om det. Och idag (nu) så skulle jag ha vickat för en kär kollega... men jag känner att min kropp behöver vila en aning. Idag är huvudet ett med kroppen. Kände det på föreläsningen.

Ja, det där terminsavslutet kommer jag föralltid att minnas. Det var superbra fram tills då... jaja. Jag får ta lärdom av det där.

Nu blir det att kötta kemi i två dygn, och träning blir det först imorgon, dock inte som instruktör.

På återseende!

Hudgäss närvarande - check!



Jag kan inte hjälpa älska allt jag har. Jag är så JÄVLA glad att Jag har valt hur jag vill ha mitt liv. Att jag lyssnar till min egen röst (Pocahontas-kliché). För det som jag har idag... det är så himla bra. Min tillvaro är så förgylld. Ett "vanligt" liv med guldkant.

Eller ja, ett vanligt liv är det kanske inte. Eller förresten - vad vet jag!?

Vi människor får ständigt nya roller i livet. Man kanske är ett irritationsobjekt för någon, eller någons hjälpare, rådgivare, vän, flickvän/pojkvän, mamma/pappa, moster... instruktör... Ja, den sista rollen - det är min näst nyaste roll.

Den 26 december 2010 ställde jag mig på scenen inför (nästan) fritt främmande människor för första gången och var instruktör - in real - sjukt häftig känsla som jag aldrig kommer glömma. Under julen fick jag fyra klasser, sedan tilldelades jag som sagt en alldeles egen stepklass... vilken jag nyligen haft ^^.

Svettig, trött, nöjd. Förgylld.
En söndag med guldkant.

Och idag, för första gången (tror jag - vad jag kan minnas i alla fall) fick jag gåshud. Gåshud för att mina deltagare är så god damn good, för att de ler, klappar igång finaler, och bara är allmänt söta och villiga att kämpa. Gåshud för att jag lyckats bli en rätt bra ledare... för det tycker jag nog ändå att jag är (även om jag kan bli MYCKET bättre... kommer så småningom få besök av min chef ;) och hon kommer nog komma på många grejor som jag kan göra bättre. Det ser jag fram emot!)

Wow. Vilket avslut på denna vecka.
Och spenatlasage à la mamma Helén på det. Catchiiiing!!!

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih. 

Update (kl 19:29): Jo, tydligen har jag fått gåshud innan xD Men INTE så mycket som idag!


Min första alldeles egen stepklass på vårschemat!



MEN JÖSSES.
Jag vet inte vad som gjorde detta passet till det bästa och roligaste hittills. Antingen så var det för jag var löjligt peppad och inte tränat sedan i torsdags. Eller så var det för jag var allmänt alldeles extraglad. Eller så var det för att jag höll tillbaka med koreografin och körde tre finaler där alla fixade det!!! Eller så var det för det var så våldsamt mycket folk (tyckte dock synd om dem!!) Eller så var det en mix av allt.

JÄVLIGT roligt var det i alla fall. Godness, vad jag längtar till nästa söndag :D:D:D Iiiihhhhhhhhhh. Så här magiskt har jag inte känt på någon av de andra klasserna som jag hade under jul/nyår. Idag blev jag helt till mig, och fick gåshud på min braiga nya finallåt Firework.

Och alla leenden. Wow. Maffigt.
 
Och så fick jag bekräftat ännu en gång att jag har genuin energi och glädje. Lovely ^^

There are no words to describe this feeling.



ORD finns inte.
Detta kan inte beskrivas.
Jag kan inte återberätta steg för steg.
Det bara flöt, alla såg glada ut, och de fixade allt.

SÅ klockrent.
SÅ underbart.

HÄR pratar vi beroendeframkallade KICKAR.
Oj oj oj.

IGEN IGEN IGEN.
Nyår nästa :D

Glömde dock säga vad jag heter och musiken hade kunnat vara högre... det fixar vi till nästa gång ^^

TAGGAD människa TAGGAR



Jösses - jag är redan sanslöst nervös men jag är också såååååå otroligt taggad!! Detta ska bli sååå awesome. Tänk att äntligen få göra det man längtat efter HELA hösten. Detta lär ju absolut bli något av det absolut roligaste jag gjort i hela mitt liv.

Stegen sitter, musiken finns... nu ska bara micen på, musik ska strömma ur högtalarna och deltagarna ska vara där. Det ska bli sååååå extremt kul. LÄNGTAR.

Aerobic, C-salen, Gerdahallen 15:30. Ses vi??

RSS 2.0