It's all about running Del 2

Läs Del 1 HÄR.

Därefter bestämde jag mig för att milen var slut för min del. Nu blickar jag istället fram till halvmaran=Göteborgsvarvet. Jag vill inte pressa mig själv sådär mer eftersom det inte finns någon motivation till det. Den enda anledningen för att jag sprang var för att jag skulle förbättra mig själv – och till vems fördel? Jo, klart det är kul och kunna springa sådär fort. Visst är det roligt och vara snabbast i klassen, först av alla – t.o.m. före den mest vältränade killen som springer på ca 45 min. Det innebär respekt av något slag, vilket är trivsamt - men skulle jag pressa mig ännu hårdare för att springa ännu fortare för min egen skull? Nej.

Jag har inte sprungit fortare än fortast sedan den 1 maj. Jag har sprungit i den takt som jag varit sugen på… och jag har väntat på att den där speciella löpningskänslan skulle komma tillbaka. Efter Lundaloppet längtade jag tillbaka till löpningen och vad den en gång inneburit för mig.

Och nu i helgen kom den tillbaka. Jag var sugen på att springa, till 100 %. Jag kände det i benen hela dagen, och jag kände det inom mig. Jag hade t.o.m. ett leende på läpparna. EXAKT SÅ ska det kännas.

Jag tänker ofta på alla där ute som springer för att de själva tycker att de ”måste” springa, ”måste” träna. Jag tror egentligen inte att man kommer någon vart med den inställningen. Och att hata springa och ändå göra det – ja, alltså då kan man lika bra slänga löparskorna i soporna.

Mina tips till de som anser att de ”måste” springa fast egentligen inte alls vill är följande:

Hitta din motivation. Du måste stå bakom ditt beslut till 100 %, du måste vilja springa av någon anledning. Fråga dig själv vad löpning för dig kan innebära!

För mig innebär det stillhet i vardagen och en själslig rensning. Förutom musiken som dundrar i öronen finns det inget annat ljud som kan störa. Det finns bara jag och jag. Och jag. Och mina många många tankar. Jag tänker nog på triljoner grejor när jag springer – det är ungefär som att sova och drömma – du minns bara det du senast tänkte på när du väl kommer hem. Jag tror till och med att detta får mig att sova djupare. Förutom träningen som gör att jag blir tröttare och automatiskt sover bättre, tror jag faktiskt att all denna tankeverksamhet gör det lättare för hjärnan att jobba under natten. Jag har inget vetenskapligt bevis på detta, men det är åtminstone vad jag tror.

Men löpning kan ju också innebära att ha en hälsosammare kropp – sänka kolesterolvärdet, blodtryck whatever. Eller kanske förbättra din sömn. Eller kanske ge dig din egen stund på dagen/veckan eller hur ofta du nu springer.

Leta efter motivationen, ge inte upp förrän du hittar den!

Att trivas i utrustningen. Du måste ha bekväma löparkläder i rätt storlek och material. Skorna måste vara bra!!

Prata med någon kunnig om skor. Och finns Löplabbet nära – gå dit! Och så rekommenderar jag Nike dri-fit! Det är viktigt med bra strumpor också.

Utmana dig själv – gör det roligare än vad det är!

Hört talas om Nike plus? Det finns ju en sådan där Nike-manick som man kan köpa för sådär 300 kr. Den kan mäta din hastighet, sträcka och tid – tävla med dig själv eller någon kompis. Eller spring något lopp och förbättra sedan tiden du får på den sträckan.

Ta inte tid på dig själv när du springer, om du inte gärna förstås vill.

– Variera träningen!

Pröva på en massa olika – och bor du i Lund eller hyfsat nära rekommenderar jag Gerdahallen!

Själv tränar jag dansaerobics, avancerad step, löpning och crosstraining. Ibland leker jag macho på lite maskiner i gymmet också… hehe.

Och sist, men inte minst, besök den HÄR bloggen och få lite extra inspiration och krydda på träningsmotivationen.

 


It's all about running Del 1

Jag har sprungit ett tag nu. Kanske i fem sex år… Men jag har ju aldrig sprungit i någon klubb eller så, utan bara med mig själv som ett annat träningssätt utanför Gerdahallens fluffiga molnväggar (ja, ni vet ju att jag ser Gerdahallen som ett litet himmelskt paradis… då måste ju väggarna ändå vara av moln!?)

Ja, jösses – jag minns när jag började springa. Det är löjligt vad dålig kondition jag hade. DÅ var jag inte fit minsann! Min första runda var kanske 1,5 km eller något, och dessutom vilade jag efter halva. Dock förbättrade jag mig ganska så fort och kunde så småningom springa hela rundan utan att stanna, vilket också innebar att jag sprang rundan två gånger.

Jag minns när jag skulle ändra rundan och göra den längre. Och när jag hade sprungit ¾ så la jag mig ned på gräset och pustade, för att sedan lunka sista fjärdedelen hem. Rundorna förändrades successivt och jag såprang längre och under en längre tid.

Idag är min nuvarande runda 14,82 km, vilket jag springer i ”vanlig fart” på 70 minuter. Men jag kan inte springa den såååå ofta eftersom mina knän i så fall kommer vara pannkaka om sådär 10 år. Ibland blir det bara 12 km, och ibland ingenting – utan jag är på crosstrainern istället och lirar 16 km.

När jag märkte att jag fick bättre och bättre kondis så ville jag utmana mig själv, men jag visste inte hur. Så såg mamma att Lundaloppet gick, men jag hann dessvärre inte anmäla mig. Istället fick jag vänta tills nästa år, maj 2007.
   Då testsprang jag milen och fick tiden 47.20. Och eftersom jag är jag förbättrar jag gärna mig, sätter upp nya mål och utmanar mig själv. Året 2008 sprang jag på 45.19. Året därpå sprang jag på 42.42 och då fick jag två förfrågningar om att vara med i IFK Lund. Jag tackade såklart nej! Gosh – Gerdahallen kändes bra mer inspirerande.

Sedan blev det jobbigt, för jag tyckte att det var jobbigt att springa på 42.42, och nu skulle jag bli ännu bättre!?

Detta medförde en jobbig löpningsperiod. Löpning som hade varit uppfriskande, skönt och medfört stillhet i vardagen omvandlades till någon typ av prestationsgrej då jag sprang så fort jag bara kunde. Då lungorna nästan spräcktes, då hjärtat pumpade fortfare än 185.
   Och inte blev det bättre av att det blev en vintrig vinter. Snön föll och var kvar ett bra tag vilket innebär mest crosstrainer för min del istället för ihärdig löpning på 50 min. I mars kunde jag springa igen, efter att ha väntat sedan i mitten av december. Och mina framtidsutiskter i maj och med Lundalopp och allt såg inte så ljusa ut. Fy nej, efter ett års väntan och ett års hårdlöpning trodde jag ärligt talat inte att det skulle bli någon förbättring.

Men jag sprang ändå. För jag är ju jag. Och jag kom in i mål på 40.50. Helsjukt och oförståeligt enligt mig.

Fortsättning följer.


Nyare inlägg
RSS 2.0